by Brit Stakston on 31 augusti, 2010
Det här är bloggen till boken Politik 2.0 som var tänkt att fånga upp en diskussion om bokens innehåll och puffa för politik och sociala medier generellt men det behövdes aldrig. För diskussionen har flödat så fantastiskt väl i alla andra medier, den här plattformen behövdes inte. Det är alltså absolut inte ett tecken på att det finns ett svalt intresse för sociala medier och politik. Tvärtom faktiskt. Själv valde jag att fortsätta blogga om politik på JMW och utan att dubbelposta inläggen, här finns alla mina poster om valrörelsen 2010 detsamma gäller för alla medverkande i boken.
Sociala medier i politik har alltså vänts in och ut på i bloggar, twitter, radio, tv och tidningar landet runt sedan januari 2010. Det har hänt fantastiskt mycket även om mycket mer hade kunnat göras. Men det tar ju tid att börja använda nya arbetssätt internt.
Frågan om de sociala medierna och politik har varit brännhet sedan januari, spaltmeter har skrivits om detta och glädjande nog har intresset också synts bland många av landets samtliga politiker. Deras sociala medienärvaro har verkligen följts med stort intresse av de traditionella medierna.
Knappt tre veckor före valet kan vi nu alltså konstatera att sociala medier varit en levande fråga bland politiker under valet 2010. Jag tror i och för sig också att det är en hel del politiker som är rejält trötta på tjatet om sociala medier också. Och frågan om de kommer att ha en betydelse för utgången av valet svarar jag ”nej” det tror jag inte att de stora väljarundersökningarna efteråt kommer att visa. Skrev i somras att jag tror vi är på väg mot en flopp för de sociala medierna i årets valrörelse (för alla utom enskilda politiker som det naturligtvis betytt mycket för). Det betyder dock inte att allt det positiva som är möjligt försvinner. För vissa saker behövs mer tid. Både väljare och politiker behöver tid att ompröva de roller man har i ett kommunikationssamspel.
Snart börjar det spännande vardagsarbetet. Och då kommer politiker stå inför ett vägskäl. Fortsätta jobba med aktiv medborgardialog eller gå tillbaks till det gamla vanliga sättet att jobba. Jag hoppas de strävsamma sociala medieredaktörerna som fått slita hårt för att få genomslag för sina tankar får fortsätta ge idéer om hur man kan jobba med detta via nätet. Inte istället för utan både och.
/Brit Stakston
by Niclas Strandh on 12 juli, 2010
Den största frågan i Almedalen var om sociala medier verkligen skulle kunna påverka valet 2010. 83 seminarier hölls om sociala medier, Brit Stakston var extremt mycket synlig såväl i paneler som i traditionella medier när frågan kom upp – och svaret vet vi ju först på valnatten (under vilken ett antal av oss kommer att köra en direktsänd valvaka som siktar in sig på vad som hänt och händer i sociala medier runt valet: Valvaka.tv)
Under veckan som gått har flera av oss som varit delaktiga i boken Politik 2.0 liksom Brit själv jobbat med Sociala Medieakuten i Almedalen, vilket för den som inte vet innebar dagliga direktsändningar från Café Milagro vid Stora Torget i Visby där vi stött och blött frågor om politik och sociala medier, om partiernas användning av det och hur det som skett i Almedalen synts i de sociala medierna.
Under en paneldebatt som Makthavare.se höll fick paneldeltagarna stöta och blöta ämnet om Sociala medier i valet blir turbo eller en gäspning, en debatt som jag skrivit om ur ett annat perspektiv, och där det fanns en försiktig skepsis till att partierna skulle lyckas att göra något som faktiskt fick effekt på väljarskaran. Politiker som är duktiga på att använda sociala medier har fått förklara varför de väljer att göra det istället för att knacka dörr, medan opinionsbildare på andra håll menat att sociala medier redan misslyckats.
Ett av de inslag som fanns med i den sista långa sändningen med Sociala Medieakuten var med Sonja von Lochow från TNS Sifo som menade att sociala medier inte kan vinna några väljare åt partierna – det är andra saker som gör det. Diskussionen i chatten var intressant då vi pratade om det var så att vi svenskar inte diskuterar politik med våra vänner i det analoga livet och att då välja att synliggöra sina partipolitiska åsikter online är främmande. Slutsatsen som Sonja von Lochow gav var att det mesta som partierna gör på nätet blir för de ”redan vunna” – vilket i kontexten innebar att det inte var någon större vinst med att göra det.
I princip alla diskussioner såväl vi som andra fört runt sociala medier har handlat om just detta: att partierna ska vinna nya väljare. Vi har utgått från ett traditionellt marknadsföringstänkande och inte sällan ett traditionellt räckviddsmått. Hur många når vi direkt – och hur stor är konverteringen dvs. hur många nya väljare vinner vi genom att arbeta med sociala medier.
Så här i efterdyningarna av Almedalen och den intensiva vecka som det var funderar jag ändå om vi inte fastnat i ett för snävt tänkande: och där partierna stirrar sig blinda på att vinna nya röster direkt istället för att fundera hur man kan använda de röster man redan har.
En av de grundläggande målen med sociala mediemarknadsföring är att få människor att prata om sitt varumärke, sin produkt och göra det på ett positivt sätt. Helst också prata med representanter för varumärket och på så sätt skapa en relation på ett mer personligt plan med varumärke och produkt. Om de gillar det så tenderar det innebära att personen pratar vidare om det i sina egna nätverk och på så sätt skapas ett viralt flöde och starkare närvaro – och i slutänden en preferens för varumärket.
Det är samma sak med politiska frågor och politiska ställningstaganden, även om de på grund av vår ovilja att berätta vad vi tycker i partipolitiska perspektiv är mycket svårare. Så det viktiga politiska partier kan göra är att skapa grogrund för sina ”redan vunna”: skapa incitament och sociala objekt som de kan använda för att bli ambassadörer för det som de tycker är viktigt – som gör att de faktiskt tagit ett steg ut i offentligheten.
Sociala medier borde också vara en självklart handlingsplan för att fånga upp de som positivt upplever de frågor som tagits upp på andra plattformar och på så sätt vara förstärkare av ett nytt gryende engagemang – och kanske växa till en egen personlig aktivism.
Att marknadsföra sig via sociala medier handlar oerhört mycket om ett indirekt säljande – det handlar om att konversera istället för att förpacka budskapet i färdiga paket. Det handlar om att vara närvarande, lyssna, diskutera och inkludera de personer som känner att de hittat rätt.
Vi har tjatat oss leda på Obama-kampanjen men det här är just vad den handlade om. Det handlade inte om att direkt vinna nya väljare utan att stärka och fånga upp de som tagit ett steg mot att välja honom som president. Det handlade om att bjuda in till fördjupad kunskap, förstärkt engagemang och på individens premisser möjligheter till att aktivera sig i sina nätverk. Precis som förut men nu på nätet och med en mycket starkare potential till spridning. Dekalen på bilen blev till en badge för din facebook, argumentationsfoldern blev bloggposter med bra oneliners och argumentationer osv.
Jag tror inte att de närmare 90000 osäkra väljarna kan vinnas med direkta kampanjer i sociala medier, jag tror inte heller att de vinns genom torgmöten. Däremot är jag övertygad om att de kan vinnas genom att bygga ambassadörer i deras egna nätverk – personer som är som dem och som helt enkelt känner sig starka nog att prata om vad de tycker: i sakfrågor och i övergripande politiska frågor. Det kanske är naivt men jag har svårt att se att politik är så oerhört skilt från annan kommunikation – ett varumärke är ett löfte oavsett om det är en bil eller ett politiskt parti.
Problemet idag är att vi ser allt för få inom de traditionella partierna som vågar klämma sig ur det traditionella tänkandet om att kommunicera på nätet, samtidigt som de gånger man jobbar med att skapa samarbete och nätverk för ”de redan vunna” tenderar de att både bli överkontrollerade eller egna kotterier som inte släpper in nya.
Den kommer vinna som helt enkelt kan göra en motsvarande rörelse som den som skapades av Brownie Wise och Earl Tupper med Tupperware: att få vanliga människor att prata politik – och att fånga upp och stärka de som tar ett beslut att berätta om det för andra. Inte politikerna eller politiska tjänstemännen är första radens anfall – utan de individer som sökt och funnit svar i ett visst parti.
I måndags släpptes också en Facebookapp från de rödgröna som handlar om att aktivera sina egna anhängare online. Kanske är det ett bra exempel på hur det faktiskt kan fungera.
Så jo, jag tror att sociala medier kan bli både turbo och något som förändrar utgången i valet 2010. Men för att göra det måste man tänka på ett helt nytt sätt – och implementera och aktivera ”de redan vunna”.